Så har FN bestämt och det kan du läsa mera om här. Det är inte bara ett speciellt år; det finns också en speciell dag, den 29 november som särskilt tillägnas det palestinska folket. På denna dag år 1947 godkände generalförsamlingen delningsplanen av vad som återstod av det brittiska mandatet Palestina, sedan nuvarande Jordanien avskiljts långt dessförinnan.
Dagens symbolik är oklar, åtminstone vad dess innebörd för de palestinska araberna beträffar. Symboliken är tvärtom glasklar vad judarna beträffar. FN erkände därigenom judarnas rätt till en egen stat, som man trodde att araberna skulle vilja leva tillsammans med ”som goda grannar”, som det heter i FN-stadgan. Tyvärr misstog man sig. Arabstaterna inledde omedelbart ett anfalls- och utplåningskrig och många av dem har efter flera förlorade anfallskrig fortsatt sina angrepp mot den judiska staten, i syfte att utplåna den. Understödda av många ”palestinier” och araber – och många andra också tyvärr.
Det enda som kännetecknar den 29 november 1947 ur palestinsk synvinkel är väl att de palestinska araberna från den dagen inte ”endast” kunde angripa det judiska folket utan dessutom den judiska staten Israel, något de inte heller var sena att göra. Men detta är väl knappast något att uppmärksamma, något att glädja sig över eller att solidarisera sig med?
Så långt dagen. Hur förhåller det sig då med året: 2014? Det som omedelbart faller mig i tankarna är att den så kallade Palestinska Befrielseorganisationen PLO grundades exakt femtio år dessförinnan, år 1964. Femtioårskalas brukar man ju ha. Men är grundandet av PLO någonting att glädja sig över eller solidarisera sig med?
PLO grundades i huvudsak på uppdrag av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB i syfte att konfrontera västmakterna. I dess första stadga uttalade man som sitt syfte att ”befria den ockuperade delen av Palestina”. Man skrev också att man inte hade några anspråk på ”Västbanken” eller Gaza.
Men om man inte hade dessa anspråk, vad var det då som man ville befria? Jo: den judiska staten Israel. Det var den judiska statens område som PLO ansåg vara ockuperat år 1964. ”Västbanken” och Gaza var vid denna tid ockuperat och när det gäller ”Västbanken” annekterat av Jordanien efter anfallskriget år 1947/8. Dessa områden intogs av Israel först i sitt försvarskrig mot de arabiska anfallarna år 1967. Men denna ockupation och annektering hade alltså PLO inga problem med. Först när judarna och Israel ockuperar (men inte annekterar) blir det ett problem.
Om året 1964 bör ihågkommas är det framförallt för att det antisemitiska PLO uttryckligen uttalade att deras mål var att mot folkrätten inte vilja leva som goda grannar, utan tvärtom att utplåna den judiska staten Israel. Inget att solidarisera sig med eller glädja sig över enligt min ringa mening. Men FN tycker tydligen annorlunda.
Slutligen: Vad är det palestinska folket? Mest tycks det vara ett begrepp som uppfanns just i samband med PLO:s grundande år 1964. Det kan hända man blir ett folk med oförytterlig rätt till ett land och en stat på så kort tid som femtio år.
Judarna har för sin del varit ett folk i tusentals år.
Vilken oförytterlig rätt har då judarna till sitt land och till sin stat som fanns för tvåtusen år sedan? Ingen rätt alls, åtminstone enligt PLO:s stadga av år 1964. Ingen rätt alls enligt deras senare stadga heller. Ingen rätt alls enligt al-Fatah, PFLP, Hisbollah, Hamas, Iran och Arabförbundet. Ingen rätt alls …
Det framstår för mig som uppenbart att de som i denna kontext är förtjänta av mest solidaritet är det judiska folket och staten, inte ”palestinierna”.
Men vi har nog tyvärr inte sett slutet på solidaritet med antisemitismen på länge än. Vare sig bland araber ”och palestinier”, vare sig i FN eller för den delen i EU och Sveriges regering – som år efter år skänker miljoner av skattebetalarnas pengar till antisemitismen i ”Palestina”.
Not: Här (pdf) finns en lista på talare vid ett möte som ”Committee on the excercise of the inalienable rights of the palestinian people” höll den 25 november 2013. På listan finns både företrädare för PLO och den iranska regimen, vilka båda har som syfte att utplåna Israel. Dessutom folk från andra suspekta entiteter, såsom UNRWA.
Som sagt, palestinierna har på en misstänkt kort tid blivit ett härskarfolk som ingen – och absolut inte FN – vågar trotsa. Deras önskan är vår lag, upprepar FN och många andra.
Jag skulle gärna vilja komma på varför de allra flesta är så rädda för palestinierna. Varför de står med mössan i hand redo att uppfylla deras minsta önskan, inklusive små gåvor i form av miljard efter miljard. Har någon ett svar så vidarebefordra det gärna.