Så lyder rubriken på en artikel i dagens Svenska Dagbladet, skriven av Anna-Lena Laurén. Den handlar om förhållandena i Dagestan, en delrepublik i Ryssland, och belyser bra problemet med den krypande islamismen.
Vad som dock är lite problematiskt är referatet av vad en ”tjänsteman, som är anställd av ungdomsministeriet för att bekämpa radikaliseringen bland ungdomar” uttalar:
Under vår tre timmar långa färd mot den azerbajdzjanska gränsen konstaterar samma tjänsteman att muslimerna håller på att ta över norra Kaukasien. Detta gäller även städer som tidigare har haft armenisk majoritet, till exempel Pjatigorsk och Mineralnye Vody.
– Armenierna har ingen chans mot oss. Vi muslimer föder fler barn och är mer krigiska till vår natur, säger tjänstemannen stolt.
Först tror jag att det är jag som missförstår honom. Men ju längre samtalet löper desto tydligare inser jag att denna tjänsteman, som är anställd av ungdomsministeriet för att bekämpa radikaliseringen bland ungdomar, har ungefär samma världsbild som vissa västerländska islamofober. Muslimerna håller på att ta över och slutmålet är ett världsomspännande kalifat. Det är uttryckligen så han uttrycker sig. Den enda skillnaden mellan tjänstemannen och islamofoberna är att han välkomnar denna utveckling.
Bra rapporterat, som sagt. Men jag vill ändå ifrågasätta Lauréns språkbruk i ett avseende, detta utifrån vad jag här har skrivit och erfarit angående begreppet ”fobi”:
Är verkligen de exempelvis liberala demokrater i västerlandet som anser det vara ett problem att ”slutmålet är ett världsomspännande kalifat” uteslutande att anse som irrationella ”islamofober”? De som problematiserar detta verkar snarare ha insett vad islamismen verkligen strävar efter.
Det är inte, som Nationalencyklopedin definierar begreppet ”fobi”, fråga om någon ”intensiv, irrationell rädsla för bestämda företeelser … Rädslan är irrationell på så sätt att dess styrka är överdriven i förhållande till situationens verkliga farlighet”.
Det är i stället fråga om ett reellt världsomspännande hot mot den liberala demokratin. Styrkan är knappast överdriven heller. Islamismen är och var ansvariga för 9/11 i New York, för de ständiga angreppen på Israel med våld från Gaza och, numera mest med ord, från ”Västbanken”, för självmordsbombaren på Bryggargatan i Stockholm, för så mycket elände att det knappast är uttryck för någon ”fobi” att vända sig mot detta elände. Att vilja bekämpa detta elände.
Det är knappast överdrivet sjukligt att tro att islamismen syftar till att ta över världen, att införa den islamiska lagen, shari’a, överallt, en lag som Europadomstolen för mänskliga rättigheter dessutom har förklarat ”vara oförenlig med demokratins grundläggande principer”. Att islamisterna sannolikt inte kommer att lyckas är en annan sak, men att hotet är reellt, det finns det oändligt många belägg för, inte minst dagens artikel i SvD. Och även om de givetvis inte kommer att lyckas slutgiltigt – det världsomspännande kalifatet kommer att förbli en (mar)dröm – så är de skador som islamismen ändå tyvärr lyckats att tillföra den västerländska civilisationen och den liberala demokratin, tillräckligt allvarliga för att alla liberala demokrater rimligen borde inse att islamismen måste bekämpas. Så att det aldrig kan få hända igen.
I Dagestan kryper islamismen alltså in bakvägen enligt Svenska Dagbladets korrespondent. Starka vittnesbörd i hennes artikel talar för att hon har rätt.
Hur står det då till i Sverige – och Israel? Det finns knappast någon anledning tro att just Sverige skulle vara mindre utsatt för denna islamistiska farsot än Dagestan eller någon annan plats på jorden. Och vad Israel beträffar så uttalar ju många islamister explicit att Israel ska utplånas. Hamas, Hisbollah, Iran, arabförbundet …
Således måste islamismen bekämpas såväl i Sverige och i Israel som ”varhelst du påträffar den” som islamisterna själva brukar uttrycka saken.