Idag den tionde oktober 2013 är det exakt tio år sedan jag publicerade min första ”bloggning”. Nåja, bloggning är kanske ett för starkt ord, det var mera en vanlig html-sida på den tiden. Men jag har sedermera integrerat det jag skrev då i denna blogg. Du kan läsa denna första ”bloggning” här.
Och alla mina andra bloggningar – mer än ettusen sedan dess! – är fortfarande enkelt tillgängliga här på Sapere Aude!
Det ska då sägas att vägen framåt till detta tioårs-jubileum varit kantad av vissa motgångar.
Min arbetsgivare har nämligen avskedat mig just på grund av denna blogg, just på grund av att jag tagit ställning för den judiska staten Israels ovillkorliga rätt att existera. Det hände år 2007. Därefter har visserligen Justitieombudsmannen sagt att detta avskedande var att anse som ett grundlagsbrott och min arbetsgivare har i anledning av detta återanställt mig, vilket hände i början av år 2009. Dock har jag ännu icke i skrivande stund, den 10 oktober år 2013, återfått den befattning och de arbetsuppgifter som jag hade före grundlagsbrottet. Detta trots att min arbetsgivare och jag har ett civilrättsligt bindande avtal som säger att jag ska få tillbaka just dessa arbetsuppgifter, just denna befattning.
Jag vet inte hur antisemitisk min arbetsgivare egentligen är. Men om man agerar så som jag just beskrivit, så uppstår åtminstone hos mig en misstanke om just detta – antisemitism.
Å andra sidan så kan jag till min glädje konstatera att denna blogg haft många besökare, många kommentatorer, och att de flesta av kommentarerna uttryck sitt gillande av det jag skrivit. Jag noterar också att bloggen just nu gillas av femtiofyra personer på Facebook. Tack för det också! – Kunde varit fler, men Israels ställning i den allmänna opinionen är som ni vet tyvärr inte så ”gillande”.
Hursomhelst avser jag att fortsätta ”den goda kampen”, kampen för den judiska staten Israels existens, kampen mot den islamism som avser att utplåna just denna stat Israel, men även mot alla andra stater som inte underkastar sig den islamiska lagen som kallas sharia. Som alltså avser att utplåna den västerländska liberala demokratin. Som således avser att utplåna staten Sverige …
Hur starkt och hur allvarligt detta hot är återstår att bedöma. Men oavsett vilket ska det bekämpas, i ord och i handling, varhelst du påträffar det!
Det är åtminstone så jag tänker gå vidare, i vart fall i denna blogg, förhoppningsvis i ytterligare tio år eller ännu längre. Om Gud vill. Kanske även annorstädes om det behövs.
Du är härmed inbjuden att följa med, att delta i denna kamp!
Slutorden blir Churchills: ”Let us go forward together!” Vår fiende är lika klar nu som på Winston Churchills tid om än i viss mån en annan, nämligen islamismen. En fiende som dock oftast har visat sig vara lika antisemitisk, lika imperialistisk, lika antidemokratisk, lika totalitär som nazismen var på Churchills tid.
Läs min blogg så får du se!
(Denna bloggning var avsedd att publiceras automatiskt den 10 oktober. Något gick fel. Men här är den i alla fall, sent omsider.)
Det säger en hel del om Svenska media att det inte har skett någon uppföljning ditt fall. Hur kan ett statligt verk strunta i ett civilrättsligt avtal? – och hur kan media förbi saken med tystnad år efter år.